Hej Goingar!

Längeseddan jag skrev nu,igen.
Jag vet,de e kasst o jag önskar att jag hade en bra förklaring.
Rörig i huvudet,trött som få,rastlösa ben,har inte internet på mitt rum utan måste sätta mig i vardagsrummet varje gång jag vill surfa.
ja de e ungefär dom anledningarna som har fått bloggen att lida..
Mkt har hänt.
de händer saker hela tiden.
Inom loppet av 2månader så har jag gått från att ha 0 i hopp,var inlåst och kunde inte lämna avd mer än max 28min,inte trott att jag kunde göra någonting bättre än att dö.
Till att kämpa som ett AS,klara av att va utanför avd oavsett vad kl stod på,bli utskriven från Bup,flytta till behandlingshem,åka buss själv,gå ut o gå själv,va i stan själv,äta utan matschema,börja läsa körkortsteori Och Börja gymnasiet.
Sjukt!
Ja SJUKT är ordet!
Visst,jag är inte perfekt.
Aldrig varit o kommer aldrig att vara.
Jag mår fortfarande kasst men har äntligen korta stunder då livet känns okej.
Mitt humör pendlar som en bergodalbana.
Jag har gjort så mkt roliga,normala saker sen jag kom hit som jag aldrig trodde att jag skulle göra igen.
Som att bara kunna gå ut en promenad om jag känner för de,själv.
Eller kunna åka in till stan.
Bara att vara själv överhuvudtaget utan att skada mig själv.
Äta på resturang,städa osv.
De e mkt som e posetivt i mitt liv,många saker jag inte kunnat göra innan som jag kan nu.
Men som jag skrev,jag ljuger om jag säger att jag mår bra,för de gör jag inte.
Men jag försöker o jag kämpar på så gott de går,så mkt jag orkar.
Jag faller ibland,inuti,där ingen ser.
Jag har lyckats bygga upp den här "allt är bra"-fasaden och folk måste nog undra vad jag gör på ett behandlingshem.
Så mkt som pågår inuti som ingen ser.
De tar tid för mig att lita på männsikor,våga o kunna öppna mig.
De får ta den tid de behöver men jag hoppas att de inte dröjer allt för länge.
De är en kamp, Men en kamp värd kämpa för.


♥♥

Jag kan inte sitta still,kroppen hänger inte med och jag kan inte riktigt styra över den.
En känsla jag inte känner igen,men jag e ju inte så bra på att minnas känslor.
Obehagligt?
ja jo kanske,jag vet inte riktigt.
Jag har börjat rensa ibland mina saker och slängt alla trasiga strumpor och stumpbyxorr.
Börjat planera lite hur jag vill ha mitt nya rum,vad jag ska ta med mig osv.
ndertiden jag varit här har jag fått några fna tavlor bland annat o dom ska så klart med!
Imorgon ska jag ut med bara mamma o bror min,utan personal fr första gången på över ett år!
Utmaning?
Ja,stor utmaning!
O samma sak på söndag fast med Papi!
Shit asså,myyyyycket som händer nu!
Galet...Men bra!
Imorgon ska jag köpa en ny resväska också:), den ska vara rosa har jag bestämt:).
Så jag har något att packa i förutom plastpåsar haha!
När jag rensa bland mina grejer förut så fann jag massa fina kort och brev som jag fått under denna tiden här på Sjukan/Buppen, jag e så tacksam för alla mina vänner,min familj, Alla ni som har stöttat och stöttar mig, Jag kan inte säga de tillräckligt, NI är GULD värda!

Svar till Ida:

En kompis till mig gick bort för 1år sedan idag..♥



                                                                                     Puss från er j♥

♥Du vet väll om att du är värdefull,
att du är viktig här o nu.
Att du är älskad för din egen skull,
för ingen annan är som du♥


Jobbig dag,fin dag.
Tårar och skratt,
sorg och fina minnen.
Blommor och tranor,
duva och kakor.
Allt till minne av dig,finafina vän.


Jag fick spendera denna dag med finaste L, en vän som står mig nära hjärtat o de va skönt.
Gemenskap,vänner,kärlek, de är saker att ta vara på.
Att ha någon att gråta o skratta med,de är viktigt.
♥



                                                                                                       
                                                                                                Kraft Kärlek o Kramar från er j♥

Hej alla fina!

Nu har äntligen(!!) jag fått en ny datorladdare o lite skriv glädje.
Jag har fått önskemål om att ni vill att jag ska skriva mer o de gör mig väldigt glad och ger mig insperation
och vilja!
Om bara en person skulle läsa denna blogg o bli hjälpt på något sätt så ger de mig ork att fortsätta skriva och värme i hjärtat.

Den senaste tiden har varit och är väldigt tung,utmanande o utmattande.
Men nu har jag äntligen funnit ett litet litet ljus.
Ett ljus jag aldrig trodde att jag skulle få se igen.
Och jag gör mitt allra bästa just nu för att de inte ska släckas, som så många gånger förr.
Jag kämpar mer än jag egentligen klarar av, men jag måste ge allt för att få komma vidare till nästa steg,
ett steg närmare de fria.
De river,sliter o skriker inom mig, men jag måste stå imot.
Ångesten tar tag i mig o jag faller handfallen mot marken,kurar ihop mig i fosterställning,skakar av smärta o gråter tysta tårar som ingen hör eller ser.
Men jag måste stå ut,gång på gång måste jag fightas som en tiger för att åter få kontrollen över min kropp.
O jag hoppas så innerligt att allt hårda jobb,all smärta o ork de kostar är värt de.

Jag har fått en massa frågor av er som jag hade tänkt o svara på efter jag ätit:).


Kramisar från er  j<3

Hej alla fina!

Nu på ef/kv slog ångesten på extra hårt.
Jag vet inte varför men som en tsunami sköljde den över mig o strömen som drar i mig har inte slutat.
Ett hårt grepp som inte vill släppa..
De känns som om jag inte kommer få många timmars sömn inatt..
För några veckor sen hittade jag till salu skylten i en buske o bestämde mig för att ta med mig den.
Den förklarar många kännslor som går igenom min kropp just nu.
Känslan om att vilja fly till något annat.
Önskan om att någon kunde ta mig långt bort från allt detta.
Till någon plats där jag kan slippa känna.
Men jag vet ju egentligen att jag inte kan fly från mig själv.
Även om jag springer så snabbt jag kan, så kan jag inte springa ifrån ångesten.
För den är inom mig.
O jag hatar de.
Medicin hjälper för en stund då alla mina verktyg inte räcker till.
Men de ligger ändå och drar,de gör de alltid.
Alla säger att ångesten kommer o går.
Men hur kommer de sig att den hos mig alltid består?
Visst har den sina toppar o dalar o de måste man försöka få in i skallen när de väl är som värst.
Man vet de när topparna inte infinner sig, men när man är mitt uppe i ett starkt ångest påslag så finns inte de i tanken,jag vet.
Jag tror att de är något vi alla måste jobba på.
Öva på det de stunder som vi fortfarande har kontrollen över tillvaron (förstå mig rätt).
För i stunder då man flyger in i en annan värld där ångesten härskar så är de sjukt svårt att få tankarna till att tänka "snart är de slut.topparna varar inte så länge".
Därför är de bäst att börja öva på de tänket när topparna inte är som störst.
Nu kanske ni tänker, "gör hon alltid så? gör hon verkligen de hon säger själv också?".
O svar nej. jag är inte perfekt liksom alla andra.
För som jag skrev, jag tror VI alla behöver öva på de.
Alla som har problem med ångest som är konstant eller återkommande.
Nått som enligt mig är Sjukvårds personalens vanliga svar på hur man ska besegra ångesten mer o mer för varje gång den kommer är (ungefär), "stanna kvar i ångesten.fly inte från den.kän in känslorna o inse att de inte är så farligt. för då nästa gång den kommer så minskar den om du bara håller dig kvar i känslan o inte flyr." .
Hmm ja , o hur jävla lätt verkar de på en skala?
Vem vill stanna kvar i ångesten när de finns olika vägar att försöka fly o distrahera den?
Jag vet inte riktigt.
Men nått dom har rätt i att om man aldrig pratar om den,
aldrig får underfull med vad den kommer ifrån så är de ju inte så lätt i att bli av med den.
Men de förstår väll vi alla egentligen?

De är svårt att ta hjälp,men lättare att hjälpa andra.
Du har bara en kropp o du är viktig o värdefull för att du är du,
glöm aldrig de!<3

//j<3

Tankar o känslor bara väller över mig.
I huvudet stormar dom som i en orkan.
Jag kan inte sortera,separera, eller ta dom en i taget.
Allt kommer på samma gång.
De ligger alltid o drar,varje dag,varje timma,varje sekund.
Men inte en min visas.
Ett leende är påklistrat när folk är runt omkring.
När jag är själv så känns de som att allting rasar.
Men inga tårar fälls, ansikts uttrycket är stumt o ögona är tomma.
En tom blick medans allt rusar förbi.
De känns som om verkligheten stannat upp.
Men egentligen tickar tiden framför mina ögon.

-------------------- Varför ska de va så jävla svårt att tillåta sig att skratta från hjärtat,att vara glad någon gång ibland? att skratta utan att straffa sig själv efteråt. även om jag till mestadels ler o skrattar som ett skydd för att inte visa mina egentliga känslor så blir jag så arg på mig själv efteråt.tankarna trycker ner mig o förklarar hur idiotisk jag va som hade lite kul,för jag förtjänar ju inte de.E de värt att göra någonting jag tycker om o blir lite glad av för att sedan bli ner tryckt i skorna efteråt? jag vet inte. De borde vara de,men hur mkt skit orkar jag ta? ...alla dessa korkade känslor som jag inte vill ha...

-Maj 08- -Januari 10-

The feeling of being a nobody. to never belong. the pain of being week. not always being stong. to be scarred of being hurt. Always feeling lonely. to be treated like dirt.the fear inside my soul.i am choking. my world is a big black whole.wanting to stand on my feet.having scars with in.wishing i could weep.always falling to the ground.to never be good enough.i am quiet,not a sound.

Ångest. Vad är de egentligen som gör att man får den djävulska ångesten? O varför ska de vara säga jävla svårt att hantera den, att känna i tid att den kommer så man kan "förbereda" sig med olika hjälpmedel? Okej,de är ju inte alltid man kan känna de innan,den kan ju slå ner som en blixt i klar himmel. Men dom gångerna den faktiskt kommer smygandes o stegrande,varför är de så svårt att be om hjälp? jag har människor runt om kring mig hela tiden.människor som kan de där med ångest hantering,som kan ge mig behovs medicin o som vill hjälpa. Men någonting stoppar mig ifrån att be om hjälp.. Jag kan själv(!),orden ekar i mitt huvud o jag håller med. Jag har alltid varit den självständiga som klarar allt på egen hand. Ända sen jag va liten har de varit så. O sen började helvetet.. De e svårt att släppa in folk när jag alltid har velat och faktiskt i de mesta klarat mig själv. Jag vill inte ha hjälp,jag e starkast själv! Okej,stark o stark.. Jag är inte stark,men jag skulle aldrig erkänna min svaghet. För jag har alltid stått på egna ben o de e något som sitter i min benmärg att så e de. Jag säger inte att jag inte är tacksam för att jag har människor runt mig som vill hjälpa,absolut inte. O jag vet,de är svårt att stå på egna ben när dom viker sig. O där kommer ångesten in igen, ångesten att erkänna att jag inte är starkast ensam.