Hej Goingar!

Längeseddan jag skrev nu,igen.
Jag vet,de e kasst o jag önskar att jag hade en bra förklaring.
Rörig i huvudet,trött som få,rastlösa ben,har inte internet på mitt rum utan måste sätta mig i vardagsrummet varje gång jag vill surfa.
ja de e ungefär dom anledningarna som har fått bloggen att lida..
Mkt har hänt.
de händer saker hela tiden.
Inom loppet av 2månader så har jag gått från att ha 0 i hopp,var inlåst och kunde inte lämna avd mer än max 28min,inte trott att jag kunde göra någonting bättre än att dö.
Till att kämpa som ett AS,klara av att va utanför avd oavsett vad kl stod på,bli utskriven från Bup,flytta till behandlingshem,åka buss själv,gå ut o gå själv,va i stan själv,äta utan matschema,börja läsa körkortsteori Och Börja gymnasiet.
Sjukt!
Ja SJUKT är ordet!
Visst,jag är inte perfekt.
Aldrig varit o kommer aldrig att vara.
Jag mår fortfarande kasst men har äntligen korta stunder då livet känns okej.
Mitt humör pendlar som en bergodalbana.
Jag har gjort så mkt roliga,normala saker sen jag kom hit som jag aldrig trodde att jag skulle göra igen.
Som att bara kunna gå ut en promenad om jag känner för de,själv.
Eller kunna åka in till stan.
Bara att vara själv överhuvudtaget utan att skada mig själv.
Äta på resturang,städa osv.
De e mkt som e posetivt i mitt liv,många saker jag inte kunnat göra innan som jag kan nu.
Men som jag skrev,jag ljuger om jag säger att jag mår bra,för de gör jag inte.
Men jag försöker o jag kämpar på så gott de går,så mkt jag orkar.
Jag faller ibland,inuti,där ingen ser.
Jag har lyckats bygga upp den här "allt är bra"-fasaden och folk måste nog undra vad jag gör på ett behandlingshem.
Så mkt som pågår inuti som ingen ser.
De tar tid för mig att lita på männsikor,våga o kunna öppna mig.
De får ta den tid de behöver men jag hoppas att de inte dröjer allt för länge.
De är en kamp, Men en kamp värd kämpa för.


♥♥