Ångest. Vad är de egentligen som gör att man får den djävulska ångesten? O varför ska de vara säga jävla svårt att hantera den, att känna i tid att den kommer så man kan "förbereda" sig med olika hjälpmedel? Okej,de är ju inte alltid man kan känna de innan,den kan ju slå ner som en blixt i klar himmel. Men dom gångerna den faktiskt kommer smygandes o stegrande,varför är de så svårt att be om hjälp? jag har människor runt om kring mig hela tiden.människor som kan de där med ångest hantering,som kan ge mig behovs medicin o som vill hjälpa. Men någonting stoppar mig ifrån att be om hjälp.. Jag kan själv(!),orden ekar i mitt huvud o jag håller med. Jag har alltid varit den självständiga som klarar allt på egen hand. Ända sen jag va liten har de varit så. O sen började helvetet.. De e svårt att släppa in folk när jag alltid har velat och faktiskt i de mesta klarat mig själv. Jag vill inte ha hjälp,jag e starkast själv! Okej,stark o stark.. Jag är inte stark,men jag skulle aldrig erkänna min svaghet. För jag har alltid stått på egna ben o de e något som sitter i min benmärg att så e de. Jag säger inte att jag inte är tacksam för att jag har människor runt mig som vill hjälpa,absolut inte. O jag vet,de är svårt att stå på egna ben när dom viker sig. O där kommer ångesten in igen, ångesten att erkänna att jag inte är starkast ensam.