11/3-08 Jag va prinsessan i mitt liv
(hittade bilden på min hårdisk här om dagen o blev både glad o ledsen)
13åriga jag va en tjej som älskade livet.
Hatade att ha tråkigt,de skulle alltid vara liv o rörelse.
Med fantastiska vänner o en underbar familj hade jag allt jag kunde önska mig.
ett aktivt liv ,va målvakt i göteborgs bästa lag i min ålder,umgicks med vänner förjämnan,gick i musikklass o hade de mer än bra.
Livet va kul,jag älskade mig själv o gjorde allt jag tyckte om att göra.
Njöt av gottigheter.
Va alltid mig själv för jag va ju bra som jag va.
Jag va inte klassad som en av "de coola" o inte heller som en av "de töntiga", jag va något där i mellan,o där trivdes jag.
Jag tror inte att jag förstod hur bra jag egentligen hade de.
Jag som hade allt, hur kunde de rasa? hur kunde allt bara börja gå utför nästan exakt 1år senare?
jag förstår verkligen inte..
va hände? va fick mig att känna att jag inte längre dög? att jag inte längre va bra som jag va?
va fick mig till att se de jag inte hade ,allt jag inte va istället för att se allt jag hade o allt jag va?
va fick mig att sträva efter perfektion när jag redan hade allt jag kunde önska mig?
Va fick mig att se något som inte stämde ihop med verkligheten i spegeln?
hur kunde jag välja bort allt de jag hade älskat?
ätstörningen o de dåliga måendet tog över.
Jag började sträva efter att vara lika fin som alla andra.
Bli lika vacker som dom.
För då skulle jag känna mig älskad igen.
Bara lite smalare så skulle allt kännas bra.
Prata lite mindre o dra mig lite tillbaka så skulle allt bli bättre.
Ta vara på er själva o se till allt fint ni har i ert liv.
Se hur fina ni är.
Om ni inte kan se till de stora hitta dom små sakerna som får er att le,att känna tacksamhet.
de kan va allt från att solen skiner,att ni träffar en fin vän,att en främling ler mot dig när den går förbi osv.
Se till de ni har o inte de ni inte har.
De kanske inte alltid är så lätt men de e värt ett försök,right?
Livet blir så finare då.
Hoppas ni har de bra.
O kom ihåg DU är värdefull o älskad för att du är just,du!
//kram från J<3
Riktigt bra inlägg. Du är fantastisk för att du är just du!!! Saknar dig jennypenny <3
Gumman, jag hoppas verkligen att du en dag kan hitta tillbaka till den personen du en gång var. Hon den där som älskade livet. Jag vet att du kan.<3
<3
Ibland för livet in oss på småvägar vi egentligen inte vill vandra men det gäller att ta sig ur och vandra en ny ljusare väg! Fortsätt kämpa mot demonerna för det kommer blir bättre. Kram
Det är sjukt mycket lättare sagt än det är gjort! Det är en hård kampen som nog säkert är värd allt med facit i hand!
Ångesten är min "ärade vän" de flesta av dygnets timmar. Dock är han sällan varken välkommen eller uppskattad! Det är många demoner från barndomen som lede in mig på ett självskadande spår :/ Demoner jag har svårt att prata om. Självdestruktiv i många olika skepnader om gett mig falsk trygghet. Nu försöker jag skapa mig ett liv utan allt sånt och hitta lyckan i att vara just jag Och givetvis, man ska aldrig sluta kämpa för det måste bli bättre -någongång!
Ge-kås är ju lite bättre än Maxi alla gånger håller helt med! Du får heller aldrig ge upp din kamp :)
Kram <3
"kom ihåg DU är värdefull o älskad för att du är just,du!"
det gäller även dig Jenny!
Anorexi bryr sig inte om hur lycklig man en gång var, den bryr sig inte om ifall den tar någons liv eller inte, och det är just därför det är så svårt att kämpa emot. Den är så stark, sjukdomen smyger sig in i din hjärna, och kontrollerar dina tankar, ditt sätt att se på saker och ting, den tar över dig bit för bit, och blir en del av dig. Jag vet, jag har levt med sjukdomen hela mitt liv. Men den blev starkare med åren, och tog tillslut över hela mig. Det är lättare sagt än gjort att kämpa emot den, att våga trotsa den, men så länge man aldrig ger upp, så kan den inte heller vinna. Det är svårt, men man kan få tillbaka sitt liv, man kan må bra igen, det gäller bara att inte ge upp, att våga, och att vara stark. Att falla betyder inte att man är svag, men att kunna resa sig upp igen, och fortsätta kämpa, visar hur stark man är. Det är jobbigt, sjukt jobbigt, men det går, hur omöjligt det än känns så går det.
Ge aldrig upp fina du, du klarar detta!
tackar :)
fina jenny! du kommer klara det här, för även om du kanske inte ser någon utväg just nu så finns den där. någonstans. det gäller bara att hitta den. tänk så många andra som mått dåligt och gått igenom samma skit, men som idag mår bra, det är ett bevis på att det går och jag vet att du kommer tillhöra ett av de där bevisen så småningom ♥
sv: tack underbara du för dina ord! ♥ jag ska försöka. ta en måltid i taget liksom. men det är svårt ja..
skriver mitt nummer i mailrutan ;)
puss och kram finaste!!
funderat på något sommarjobb än? :D
Jenny, 17
